Jag vill gråta och klaga över bergen, sjunga en klagosång över öknens betesmarker. De ligger förbrända, och ingen går där. Boskapens råmande hörs inte mer, och himlens fåglar och de vilda djuren har flytt och är borta.
Över bergen vill jag gråta och sjunga sorgesång; jag vill höja klagosång över betesmarkerna i öknen. Ty de äro förbrända, så att ingen går där fram och inga läten av boskap där höras; både himmelens fåglar och fyrfotadjuren hava flytt och äro borta.
Jag vill gråta och sjunga sorgesång över bergen, jag vill höja klagosång över betesmarkerna i öknen. Ty de är förbrända, ingen går fram där mer, och inga läten av boskap hörs längre. Både himlens fåglar och de vilda djuren har flytt, de är alla borta.
Jag vill gråta och sjunga sorgesång över bergen, jag vill höja sorgesång över betesmarkerna i öknen, för de är förbrända, ingen går fram där mer, och inga läten av boskap hörs längre. Både himlens fåglar och de vilda djuren har flytt, de är alla borta.
Snyftande och gråtande pekar jag mot deras berg och betesmarker, som nu ligger öde utan en enda levande varelse. Borta är boskapens råmande. Fåglar och vilda djur finns inte så långt man kan se. Alla har flytt.